För glad för poesi

Ja, andra tentan och första kursen klar, det gick lättare än förväntat och det känns ju bra.

Men det här var ju tänkt som ett diskussionsforum för mina tankar,
som jag tänkte skulle komma tillbaka nu när jag börjat plugga.
Men vädret är för sommarvarmt och solen lyser allt för ofta,
för att jag ska kunna känna nåt annat än lycka (och lite saknad).
Jag vill bara dansa och sjunga, och dansa lite mer!

Men måste jag vara så arg, så trött på inget.
Så ledsen och sårad för att hitta något bra att skriva?
När jag mår så kan jag känna att jag förstår.
Förlorar jag min känsla och förståelse för andra när jag är lycklig?

Måste mitt liv vara ett helvete för att jag ska kunna leda andra ur elden?
Eller räcker det med den träning jag fått?

Måste jag vara en törnfågel?

____________________________

Dagens låt:
Don't leave me now (Supertramp)

Musiken

Den här veckan har jag en tenta som ska skrivas. Varför är allt annat så mycket roligare just nu?
Så fort det finns något jag måste göra, totalvägrar jag
och kommer plötsligt på en hel massa annat jag vill och borde göra just den här tiden.
(Som t.ex. börja en blogg..)

______________________________________

Musik, handlar inte om att jag måste vara en viss typ av människa,
eller att jag måste vara på ett visst sätt.

När jag känner sig nedstämd behöver jag någon som förklarar mina känslor,
eller någon som har känt likadant.

Musik kan ge känslor av styrka och ren glädje.

När jag är glad vill jag ha någon som förlänger och förstärker den känslan.

I musik finns trygghet, fart, styrka, glädje, frihet och liv.

Känslan av att vara medveten, levande och förstådd.

Så är musiken för mig.

______________________________________

Dagens låt:
Cathar Rhythm (ERA)

Vindskydd

Här tänker jag samla mina tankar om livet, har inget speciellt tema,
man vet aldrig vad som kan bubbla ut.
_______________________________________________

Jag har glömt att skriva, för det är ingen som läser.
En text skulle passa och det vore på tiden nu, jag är ledig.
Men jag känner mig tom, var jag starkare förut?
Har vardagen tagit mig? Igen.

Hur kommer det sig egentligen att männsikor är ensamma
när det finns så många av oss?
Det kanske är enkelt, - av naturen?
För när jag tänker på alla som delar mitt hjärta,
ser jag er alla ensamma.
Era tankar genom rummen där ni sitter, står, går, sover,
gråter och skrattar, lever precis som jag.

Men era röster har börjat tystna hos mig,
ett mellanrum skiljer våra vägar.
Mitt skratt väntar.
Distans har börjat utrymma mitt hjärta.
Det känns. Jag väntar.

När jag blir stor vill jag bli gud,
för jag vill lära människor att dela känslor, på riktigt.
Det känns så svårt ibland.

För jag vill känna vad ni känner och jag vill bära åt er.
Jag har tänkt att det måste bli ett tungt liv,

men det är därför jag är här.

Musiken är min kraft.

Kärleken och skratten är vägen under mina fötter.
Tårar är vägvisare. Solen är mitt paraply.
Rymden är min själs trädgård och Hans hjärta är min röda stuga.

Här dansar mina tankar i rummet där jag sitter, står, går, sover,

gråter och skrattar, lever precis som er.
Jag vill ge bort mitt hjärta som vindskydd. Det tillhör er.
______________________________________________

Den här texten är skriven i maj, 2005.
Jag låter den ge namn åt min tankesamling.