Vindskydd

Här tänker jag samla mina tankar om livet, har inget speciellt tema,
man vet aldrig vad som kan bubbla ut.
_______________________________________________

Jag har glömt att skriva, för det är ingen som läser.
En text skulle passa och det vore på tiden nu, jag är ledig.
Men jag känner mig tom, var jag starkare förut?
Har vardagen tagit mig? Igen.

Hur kommer det sig egentligen att männsikor är ensamma
när det finns så många av oss?
Det kanske är enkelt, - av naturen?
För när jag tänker på alla som delar mitt hjärta,
ser jag er alla ensamma.
Era tankar genom rummen där ni sitter, står, går, sover,
gråter och skrattar, lever precis som jag.

Men era röster har börjat tystna hos mig,
ett mellanrum skiljer våra vägar.
Mitt skratt väntar.
Distans har börjat utrymma mitt hjärta.
Det känns. Jag väntar.

När jag blir stor vill jag bli gud,
för jag vill lära människor att dela känslor, på riktigt.
Det känns så svårt ibland.

För jag vill känna vad ni känner och jag vill bära åt er.
Jag har tänkt att det måste bli ett tungt liv,

men det är därför jag är här.

Musiken är min kraft.

Kärleken och skratten är vägen under mina fötter.
Tårar är vägvisare. Solen är mitt paraply.
Rymden är min själs trädgård och Hans hjärta är min röda stuga.

Här dansar mina tankar i rummet där jag sitter, står, går, sover,

gråter och skrattar, lever precis som er.
Jag vill ge bort mitt hjärta som vindskydd. Det tillhör er.
______________________________________________

Den här texten är skriven i maj, 2005.
Jag låter den ge namn åt min tankesamling.