När solen gått ner

Jag tänkte på hur det var förr,

när ja drevs av hat och ilska.

När jag inte visste, när jag inte förstod.

Tiden då mitt mörka hjärta klappade i takt

med en tyst klagovals.

Då jag jagade mörkret med tända ljus

och lät tårar smida planer om en ny framtid.

Jag skulle bli något stort,

jag skulle bli något annat.

Om nätterna drömde jag att jag kunde flyga.

Ja, visst tyckte jag synd om mig själv ibland.

Vilket barn har inte känt sig orättvist behandlad?

Men nu, när framtiden närmar sig

börjar jag plötsligt tappa greppet,

bli orolig.

Under mörkrets ensamma skugga

byts plötsligt min självsäkerhet ut,

mot total ångest.

Jag ångrar min ilska mot alla,

som inte förtjänat den.

Jag visste inte bättre, jag förstod inget annat.

Men nu när jag förstår.

När jag bara har mig själv att skylla,

när allt jag gör idag är mitt beslut,

på mina villkor.

Nu ångrar jag plötsligt den jag varit

och därmed den jag har blivit.

Den jag var då, jag ville säga:

att det är för att ni inte förstår!

Men det visste jag inte då.

Och idag är det för sent.

Så nu stannar tiden här.

När mitt inre drar ihop sig

och tvingar mig att hålla andan.

Vem skulle jag bli?

Hur ber man om ursäkt för den man är?

_____________________________

Dagens låt:
Sorrow (The National)