Där trädens skuggor inte länge når
glittrar glaspärlor i gräset.
Fåglar lämnar marken på silvervingar
mot en klarblå morgonhimmel.
Det gröna som mina fötter saknat så
sträcker sig ivrigt mot oändligheten.
Jag vilar i stolen ovanför.
Mitt i livet sitter jag
tills den nära stjärnan slutar blända.
När klotet sänker sin glödande slöja
ger jag mitt leende som tack.
En manande vind
påminner om verkligheten,
det är dags att gå in och äta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar